Bärande idé
Den horisontella vattenlinjen upplevs först som en gräns: ovan och under, kropp och bild, visshet och möjlighet.
Spegelbilden komplicerar uppdelningen. Gestalten på andra sidan är välbekant men rör sig i en annan gravitation och får dansaren att betrakta sig själv på nytt.
Dropparna samlas, delas och formas om utan att förlora sin natur. De blir en varsam metafor för en identitet som kan byta form och ändå förbli sammanhängande.
Solot blir en duett utan ytterligare en levande dansare. Den digitala dubbelgångaren bär minnen, möjligheter och de delar av erfarenheten som inte kan nås direkt.
Verket suddar inte ut gränsen utan gör den genomsläpplig. Kontakt uppstår när olikhet erkänns i stället för att pressas in i likhet.